ELVIRA VIGNA: O QUE DEU PARA FAZER EM MATÉRIA DE HISTÓRIA DE AMOR (Brasil, Ed. Companhia das Letras, 2012); Den kärlekshistoria som gick att få till (Sweden, Tranan, 2016, 240p.)
internal files:
o que deu para fazer em matéria de história de amor – excerpt
Hanna Stjernfeldt in unt.se, 05/03/2016
Den brasilianska författaren Elvira Vignas nya roman på svenska är berättartekniskt intressant och utmanar läsarens förväntningar, skriver Hanna Stjernfeldt.
“Vi har förlorat det anspråksfulla” hävdar den kvinnliga huvudkaraktären i Elvira Vignas andra roman på svenska, och gör en håglös ansats att berätta historien om sig själv och sitt livs kärlek. Den kärlekshistoria som gick att få till är en fantastisk ambition att inte bekräfta den förenklade hollywooddramaturgin. Det storslagna och känslofyllda har söndersmulats av berättarens trötta likgiltighet. Medelmåttigheten, livets enkla och till synes menlösa skeenden, har stället lämnats utrymme.
Delvis är berättelsen en ironisk spegling av medelklassens liknöjda tillvaro, som tar sin början på ett kafé i dagens Rio de Janeiro där den namnlösa huvudkaraktären, en medelålders kvinna, inväntar sin man Roger. Som dröjer. Under tiden hinner kvinnan avslöja romanens innehåll för läsaren. Men hennes syrligt ironiska metakommentarer gör mig inte säkrare på vad det är jag läser. Efter att Roger hunnit infinna sig, efter att kvinnans minnen och fantasier av svärföräldrarnas förflutna har broderats ut i samband med att hon ger sig av för att rensa ut deras gamla lägenhet och jag återigen infinner mig bredvid kvinnan på kafét där historien slutar, känner jag en viss förvirring.
Det är berättartekniskt en mycket intressant roman. Vigna utmanar läsarens förväntningar genom att säga emot sig själv och skildra flera olika versioner av en händelse eller en karaktär. Resultatet blir en annorlunda och stimulerande läsning. Det kanske är författarens konstnärsbakgrund som har satt sin prägel på den vågade formen. Med flertalet romaner bakom sig i Brasilien finns sedan 2005 den första romanen av Vigna på svenska, och det är ett fint initiativ av Tranan att nu fortsätta sin översättning av en författare som idag tillhör en av de mest hyllade bland den brasilianska kritikerkåren.
Vignas berättelse skulle kunna beskrivas som ett uppgivet men samtidigt enträget sökande efter betydelse. Huvudkaraktären kompletterar sina minnen och kännedomar om svärföräldrarna Arno och Roses relation genom att fylla in med bitar från sitt eget förhållande med Roger. Läsaren följer med på pokerkvällar i efterkrigstidens Brasilien under 40-och 50-talet hos svärföräldrarna tillsammans med Arnos bror Gunther och hans fru Ingrid. Det antyds om triangeldraman, otrohetsaffärer, avgörande livslögner och mord. Och Roger är egentligen inte Arnos son.
En grandios och dramatisk berättelse närvarar som en möjlighet, men den realiseras aldrig fullt ut. Istället uppstår luckor i texten som lämnar läsaren i samma ovisshet som kvinnan som undrar vem mannen hon har gift sig med egentligen är. Berättelsen ger uttryck för en syrligt ironisk humor bakom vilken allvaret döljer sig. Kanske är det oviljan att ge upp sitt sökande efter sanningen om sin make som till slut avslöjar kvinnan bakom den hårda masken. Bakom kulissen av likgiltighet och cynism anas ensamhet och svärta. Här antyds om en stark längtan efter kärlek och erkännande, om hur samhällets könsnormer hindrar människor från att älska och självförverkligas. Det som imponerar är hur romanens komplexa bygge och mångbottnade innehåll framställs genom en sådan lågmäld framtoning. Romanen är svindlande motsägelsefull, Elvira Vigna kontrollerar det anspråkslösa så mästerligt att det överträffar det storslagna.
Andrea Lundgreen, in Svenska Dagbladet, 05, mars, 2016
Något historieskrivningen har lärt oss är att vi människor är narrativa varelser. Vi gillar att berätta, helt enkelt. Och goda berättare förstår vikten av att göra historien intressant för sin publik, att samma historia kan berättas på många olika sätt som helt avgör dess spänningsvärde. Och betydelse. Den ”stora berättelsen” om människan är därför aldrig given utan beror mycket på vem som hållit i pennan. Vill man åt sanningen betraktas detta ofta som problematiskt. Vilken version är rådande? För kanske finns det inte bara en enda sanning om ett liv – utan flera?
Denna fråga tar brasilianskan Elvira Vigna fasta på i sin roman ”Den kärlekshistoria som gick att få till”. Hennes narrativa slughet gör den till ett typexempel på en text där formen är avgörande för innehållet. Berättaren, en grubblande kvinna i en vacklande kärleksrelation, har fått i uppgift att ta hand om sin partners pappa Arnos dödsbo. Under arbetet med att tömma lägenheten försöker hon hitta sanningen om hans och frun Roses till synes kärlekslösa äktenskap.
Utifrån de små minnesfragment hon har provar hon sig fram mellan olika berättelser, tar bort och skriver om, samtidigt som hon tveksamt rensar bland Arnos saker. Varför stannade de hos varandra? Tankarna leder till frågan om vilka ögonblick i någons liv som förtjänar att bli musiksatta mest dramatiskt i minnet. Och om hur historien skiftar om andra ögonblick istället får lite mer stråkar.
Allt eftersom parets berättelse skrivs fram blir en mer personlig intention tydlig. Även hennes egen kärleksrelation med parets vuxne son Roger sätts under lupp. Arnos bror är i själva verket Rogers riktiga far, likheten mellan dem är slående, vilket möjligen drev Arno och Rose att flytta från sonen till en annan stad. Finns det ett trauma här – eller bara likgiltighet? Berättaren tror själv att orsaken till Rogers känslomässiga stumhet ligger dold någonstans bland Arnos färgfläckade penslar och gamla medicinburkar.
Talande är att Arno, som var konstnär, sysslade med så kallad konkret konst. Inom konkretismen döljer sig ingenting under ytan … Inga svårtolkade symboler – inga hemligheter eller svek. Ändå ska hans sista konstverk intressant nog visa sig vara en betydelseladdad nyckel som får den vattentrampande handlingen att börja porla lite snabbare.
Kommer den berättelse om kärlek som jaget försöker formulera istället bli en berättelse om död?
Den mångfacetterade författaren och konstnären Elvira Vigna är uppskattad av många i hemlandet, mycket just för sin lek med stil och form. Grundidén i “Den kärlekshistoria som gick att få till”, att genom formexperiment ställa frågor om narration och sanning, är också det som är mest intressant i romanen.
Själva utförandet är en annan historia. Berättarens småpladdriga och bleka observationer av tillvaron engagerar inte speciellt mycket och den löpande förklaringen av romanens idé förtar dess spänning. Formexperimentet upplevs mest som en byggnadsställning som borde ha tagits bort i efterhand (som man gör när bygget är klart, för att den inte ska vara i vägen). Dessutom kommer den första dramaturgiska höjdpunkten alldeles för sent.
Romanen borde istället ha börjat där eller strax före, två tredjedelar in i handlingen. När det äntligen blir lite drag är jag tyvärr helt obrydd om både Rogers eventuella faderskomplex och om berättaren själv. Kommer hon dumpa honom eller inte? Gäsp.
Den goda historieberättaren ska ju som sagt veta att välja ett framställningssätt som fängslar sin publik. Det lyckas Elvira Vigna, som jag ser det, inte med här. Men om vi ska vi dra några lärdomar av hennes roman är det ju också att den recension som du precis läst, trots allt bara är en tolkning av berättelsen …
dagens nyheter.se, by lars vasa johansson, 29/02/2016
En kvinna städar ur en lägenhet i Sao Paulo. Paret som bodde där, Aron och Rose, kom från Europa under andra världskriget och fick en son, Roger. Men var Roger Arons biologiske son? Var Rose och Aron någonsin lyckliga? En vindlande berättelse om förhållanden, besvikelser och otroheter, med många överraskande vändningar och en metanivå om hur berättaren styr berättelsen.
bernur, 17/02/2016
Antagligen kommer Brasilien att tjatas sönder och samman under sommarens OS som lär utspelas där. Bara två år efter att landet anordnande fotbolls-VM, vilket föranledde en del utgivningar på svenska. Så också i år, med bland annat Elvira Vignas roman med den smått uppgivna titeln Den kärlekshistoria som gick att få till. Den är översatt av den synnerligen kompetente Örjan Sjögren.
Det är en något bitsk historia Vigna har skrivit. Hennes berättare har viss insikt i ett dött par, Rose och Arno, och deras son Roger, som berättaren har haft en kärleksrelation till – en relation som delvis pågår fortfarande. Arno är konstnär. Rose utmanar sin egen prydhet med att i lägenheten sitta i soffan naken – så mycket att hon en gång ligger med svågern Gunther. Medan Arno är i verkstan – ett badrumsknull på två minuter, som i en Tindersticks-låt.
Det är en temperamentsfull och uppiggande roman. Särskilt inledningens drygt 100 sidor är skrivna finurligt och danslikt. Sedan vidtar de stora överraskningarna, och paradoxalt nog tappar jag något av intresset ju mer Vigna tar i för att förbluffa och lansera häpnadsväckande fakta och ny information. När hon försöker skriva mer originellt blir det ändå bara konventionell prosa. Som kärlekshistoria som aldrig riktigt tar fart fungerar det desto bättre: miraklet som uteblev, liksom, och som sådan kanske det kan fungera som en realistisk skildring. Kärleken är mer prosaisk och mindre omtumlande.
Ofta skapar Vigna en verfremdung-effekt, genom att låta berättaren röra sig från den vid det här laget bekanta opålitliga berättaren till den nyckfulla. Stilen är kantig och skev, växlar mellan det diffusa och det skarpa, och vi får en jämförelse med dansen – en fullt rimlig jämförelse. Det är ett skrivande som tar till vara den korta meningsbyggnadens förtjänster: ”Invandrare. I dag är vi det allesammans. När resan inte förflyttar oss är det omgivningen som flyr från oss, vilket går på ett ut. Så medan allt annat rör sig står vi stilla, invandrare som varje dag försöker ta sig in i sig själva.” Den säregna rytmen gör sig beroende av det där korthuggna, det stenhårt kategoriserande. Nyanserna planas ut.
Vi rör oss bakåt i familjehistorien, bakåt till Tyskland före andra världskriget, för det är därifrån Rose och Arno kommer, innan de hamnar i Brasilien. Världen är en labyrint av upprepningar.
Berättaren är också föraktfull mot Rose, av anledningar som länge förblir oklara. Frågan är om hon är mest dum eller bara elak. Distansen förstärks när berättaren påminner sig själv om att det är just en berättelse hon är med om att forma, en berättelse vars inslag allt mer liknar ett önsketänkande, med kusliga paralleller mellan Rose och hennes egna liv. Allt mer framstår berättaren som en mytoman, eller åtminstone någon som döljer mer än hon avslöjar. Det vi läser blir ren spekulation, eller projiceringar från berättarens sida att hon i brist på fantasi ger Roses liv samma kontur som sitt eget.
Därav titeln: det är en kärlekshistoria som inte fullbordas. Enligt berättaren växer Roger upp med pedofilen Ernie (Ernst), som under flera år medan han är Roses icke-älskare förgriper sig på pojken. Det är en tråd som läggs lite åt sidan av Vigna, när jag hade önskat att hon gjort mer av den och kanske mindre av förhållandet Rose-Arno, med misstanken att Arno mördat sin hustru med giftampuller från ett av sina konstverk.
Det är en temperamentsfull och uppiggande roman. Särskilt inledningens drygt 100 sidor är skrivna finurligt och danslikt. Sedan vidtar de stora överraskningarna, och paradoxalt nog tappar jag något av intresset ju mer Vigna tar i för att förbluffa och lansera häpnadsväckande fakta och ny information. När hon försöker skriva mer originellt blir det ändå bara konventionell prosa. Som kärlekshistoria som aldrig riktigt tar fart fungerar det desto bättre: miraklet som uteblev, liksom, och som sådan kanske det kan fungera som en realistisk skildring. Kärleken är mer prosaisk och mindre omtumlande.
bokrecension: Thomas Almqvist, mvt.se, 17/02/2016
Elvira Vigna föddes 1947 i Rio de Janeiro. Förutom författare är hon journalist och konstnär och skriver även för barn. Hon debuterade som barnboksförfattare. Hennes romaner kan vara förbryllande, lite mystiska och överraskande, framför allt när det gäller stil och form. Formen har alltid varit viktig för henne liksom själva skapelseprocessen.
I “Den kärlekshistoria som gick att få till” har en kvinna – romanens jag-berättare – tagit på sig uppgiften att tömma och sälja en lägenhet i en liten stad utanför Sao Paoulo. Hon minns lägenhetens tidigare invånare, Arno och Rose, vars äktenskap alltid verkat kärlekslöst. Hon vet att de flydde från andra världskrigets Tyskland och hon vet att deras son Roger inte är Arnos. Hon har själv en invecklad relation med Roger. Hon vet också att fakta alltid förändras, beroende på hur de berättas. Roses och Arnos verkliga historia måste finnas gömd någonstans i lägenheten. Om hon kan göra deras liv till en kärlekshistoria kanske samma sak går att göra med hennes eget liv.
“Den kärlekshistoria som gick att få till” är en roman om hur vårt liv formas av den berättelse vi skapar om det och om hur lätt den berättelsen kan förändras. Berättaren återskapar och gör om Arnos och Roses historia, så att den bättre passar hennes eget minne. Roger blir irriterad när hennes historia om honom inte stämmer med hans eget minne, men vems sanning gäller? Varje människa ståtar med sin egen historia, som förändras med tiden.
Vigna är väldigt detaljerad, eftersom det är i detaljerna som helheten finns. Det är helheten hon söker med sin berättelse. Hon har en högst egensinnig ton och ett väldigt personligt sätt att uttrycka sig och skriver ett mjukt, mycket vackert, poetiskt språk, som ger både tjusning och skapar spänning. Hon vrider och vänder på Arnos och Roses livshistoria och når på så sätt fram till ett svar även på sin egen. Ändå känns romanen märkligt stillastående, trots att berättaren hela tiden uttrycker sig i presens, vilket ger både närvaro- och nukänsla. Om romanen rör sig över huvud taget, så är det i det livfullt skimrande, ofta drastiska språket. Berättarens självironiska distans till skeendet bidrar till balansen i romanen, som också innehåller en hel del humor, om än en svart sådan.
Trots mina invändningar ovan är Vigna ett mycket bra exempel på var den brasilianska litteraturen står i dag och att Örjan Sjögren står för översättningen från portugisiskan borgar också för högsta kvalitet. Tidigare har bara hennes roman “Saker som män inte förstår” (2005) översatts till svenska.
presentation by världslitteraturen.se, february/2016 and april/2016
Vilken är egentligen den sanna berättelsen om vårt liv?
En namnlös kvinnlig berättare tar en regnig vintermånad på sig uppgiften att tömma och sälja en lägenhet i en strandstad utanför Sao Paolo. Hon har en del minnen av lägenhetens tidigare invånare: Rose och Arno och deras livslånga men svala förhållande. Rose och Arno var föräldrar till Roger, med vilken berättaren har en slingrig kärleksrelation som sträcker sig flera decennier tillbaka i tiden. Hon är ute efter den historia som hon vet döljer sig i lägenheten, den om Rose, Arno och hans bror Gunther och dennes fru Ingrid, som alla flydde till Brasilien från andra världskrigets Tyskland. Hon känner till vissa saker: att de fyra brukade träffas för att spela kort, en flyktig otrohetsaffär, Arnos mediokra konstnärskarriär, tyngden av plågsamma minnen från förr. Annat måste hon hitta på. Hon vet också att fakta förändras beroende på hur de berättas. Det kan bli en kärlekshistoria och det kan bli en historia om ett mord. Och om hon kan göra den till en kärlekshistoria kanske det också är så hon kan se på sitt och Rogers liv.
Romanens berättare inser att en kärlekshistoria måste framställas med hjälp av vardagens små slätstrukna historier istället för dramatiska berättelser med hjältar som kan uträtta stora saker.
——–
Förutom romanförfattare är Elvira Vigna journalist, konstnär och barnboksförfattare. Hon har arbetat för flera viktiga brasilianska dagstidningar och började sin litterära publicering med att ge ut böcker för barn och ungdomar. För dessa fick hon flera nationella och ett japanskt pris. Hennes första vuxenroman, Sete anos e um dia (Sju år och en dag), handlar om en grupp vänner under några år av den politiska processen mot demokrati efter en lång period av diktatur. Efter det har hon gett ut ytterligare fem romaner, samt publicerat noveller i diverse antologier och tidskrifter.
Hennes böcker beskrivs ofta som förbryllande, överraskande och orädda, framför allt i stil och form. Hon har blivit hyllad av kritiker och anses av många vara en av Brasiliens viktigaste författare. Hennes konstnärskap märks i böckerna, hon lägger stor vikt på form och skapelseprocess. Romangestalter återberättar ofta sin historia, det är vanligt med hopp i tid fram och tillbaka och berättelsen växer direkt inför läsaren.
Vigna har gått på konstskola i Rio de Janeiro, Parsons school of Design i New York och har studerat litteratur i Nancy och Rio de Janeiro. Hon arbetar även som formgivare, illustratör och översättare, och har tidigare haft ett förlag och ett litterärt magasinAnnakarin Thorburn.
Örjan Sjören – Karavan #2014 – Third quarter 2014, 48-53p.
presentation on gotenburg book fair, 23-29/09/2015
I’ll talk about three books of mine. Two of them published by Tranam. The third one was the last to be published, in 2014, and I’m hoping it will also be published in Sweden.
The first one takes place in Santa Tereza neighborhood, in Rio de Janeiro. It’s a very old neighborhood, traditional, with large, old houses, that in time became surrounded by slums. Thus, it has the passing of time inscribed in the architecture itself.
That’s “Coisas que os homens não entendem” (“Things men don’t understand”).
The second one takes place in a summer resort of rich Brazilians, in Guarujá. Except for the fact that the action takes place after summer end. Therefore, the place shows its mask, its layer of cheap ornaments, that make it nice and cozy for those who spend only a few days there, not for those who really get to know it.
This second book is “O que deu para fazer em matéria de história de amor” (“What could be done in terms of love story”).
Scenarios are important in my books.
I use to go to the places where the described action happens. I write at the place itself represented in the book. I never placed the action of a book of mine in a place I did not know well.
It has to do with the way I write.
I follow, when writing, the very thing that is being written.
In “Coisas que os homens não entendem” (“Things men don’t understand”), it’s how to face passing of time. Similarly as Santa Tereza neighborhood has to face its violent passing of time.
In the book, the narrator returns to the neighborhood that had been its own, and that no longer is the one she left. She is also different. She has nothing stable or static to lean on. Not even inside her, since she probably committed a crime, even though she can’t even say whether she in fact wanted or not to kill whom she killed. She is permanently in transit.
In “O que deu para fazer em matéria de história de amor” (“What could be done in terms of love story”), the narrator enters a game with herself. If she succeeds in removing the well-behaved mask that marked the relationship of an already dead couple, she will equally get to know her current relationship with her lover. The dead couple are the father and mother of her lover.
The book is inconclusive. Even removing one mask, there is another, and another. And the hypothesis of a love story coexists with the hypothesis of a story of hate and murder.
Here, a segment of this book:
As the years pass, Rose, who never had great nights of love with Arno, sort of forgets the subject. Sex ceases to be an important thing in her life. After her lover Ernie, there is no longer anyone – if in fact Ernie was a lover in bed, and not only in dreams. The days keep passing by, potatoes keep being cooked. There will be comments exchanges about one or other type of potato. The one with purple peel, not very good. The one that gets soaked when cooked. The one with hard kernels in the pulp. And they establish one afternoon per week to go to the best place to buy potatoes. As in fact they establish other rituals. All old couples have them.
On Tuesday nights, they laugh together of some comedy TV show.
And secretly tell themselves, each to himself/herself: after all, they know each other so well that yes, they like each other, of course they do. And they confirm this in the what? what happened? of some night apnea. Or when getting home happens after the normal hour.
The money embezzlement is what defines Ernie, not his performance in bed. In the years following his disappearance, and forever after, Ernie will be the son of a bitch that took advantage of their kindness to steal money from them. And the possessive pronoun, as much as the money or lack thereof, brings them together.
And that’s it.
A love story, with a golden closure befitting the monogamist stage of a ballet of white swans. One dies, the other dies short after, incapable of conceiving live without his mate of all times. It’s a story. Although the swans were, I saw it, herons. And the stage, a ditch full of garbage.
And now a segment of my last book.
Its scenario are airports, hotels, the back seat of cars with chauffeurs. The book name is “Por escrito” (“In writing”).
Here, a woman that travels all the time is under the impression of never leaving one place, of always waiting for something – a flight, the time to leave for a professional event, a personal decision of her own. And this waiting, she thinks, seems to take place always at the same molded plastic chair, everywhere the same.
She is, in fact, imprisoned. There is a guilt from which she can’t free herself.
In the three books I mentioned here, and in all my other books, in addition to the scenario that reflects what takes place in it, there is also an ephemeral quality to the characters and their actions. Nothing seems to me very definitive. There is no solid and mythic past defining people. Nor a clear future for anyone.
A segment of “In writing”:
I use to establish a communication, me and my ass, in these occasions. It telling me, you will have to move. Me crushing it with my superior silence. Although I know very well it will gain, I will have to move. The ass always succeeds, as it does now, in establishing a collusion with my stomach. It’s not hunger. With a wooden consistency pulling me, insidiously, a little forward. At times like this, I generally put my elbows over my thighs.
It’s an insufficient concession, and I know it. Ass and stomach keep always wanting more. They want me to go further forward, forward, until I drop out of the world or of what is closer and represents the world: the chair. Or inward. Because there’s a time when I get up. And I come, if I’m far away. The taxi, home, key at the door, you with your nice face, the happy dog.
This always, in airports or cafes. In halls of unknown hotels I enter, me and my serious face, no one ever stops me, and I sit at the reception sofa. I stay there as if I were waiting for someone, a guest. Sometimes I take advantage of a restroom, sometimes I drink a coffee when there’s free coffee at the reception. And suddenly I stand up, leave, disappear in the street.