ELVIRA VIGNA: IN ENGLISH – Coisas que os homens não entendem (Brasil, Companhia das Letras, 2002, 160p.); Saker som män inte förstår (Sweden, Tranan, 2005, 220p.)
internal files:
coisas que os homens não entendem – excerpt
La Bibliofiille (Danish litterary blog) – 16/09/2008
Inga resonemang, inga efterkonstruktioner av ageranden och reaktioner, till synes bara avbildningar av tankeflödet. En sinnrik gestaltning av en i själva verket ganska banal intrig.
No reasonings, no rationalisations of actions and reactions, only reproductions of a flow of thoughts. An ingenious depiction of an intrigue that is, in itself, rather trivial.
Elvira Vigna is an author that seems to have large ambitions with her work, possessing all potential of becoming a future Clarice Lispector (always the godess!). Her novel Coisas que os homens não entendem is a daring, higly interesting piece of prose that it was a pleasure to read and experience. Go get it!)
Anders Hedman – Slynglar, Stockholm, 12/04/06 Den brasilianska författarinnan Elvira Vigna har rönt stor uppskattning i sitt hemland. Tack vare det spännande bokförlaget Tranan i Stockholm, som framför allt översätter litteratur från andra delar av världen än de anglosaxiska och nordiska länderna, kan vi nu även läsa henne på svenska.
Hon introduceras här med romanen Saker som män inte förstår, som är en liten bok som diskuterar frågor om att komma hem och att fly bort och vad som egentligen är hemma och borta. Fotografen Nina/Nita har ”flytt” till New York från Brasilien efter mordet på en vän till henne i stadsdelen Santa Tereza i Rio. I New York har hon ett förhållande med Eva och lever ett modernt storstadsliv. Hon kan dock inte göra sig fri från sitt förflutna utan känner sig tvungen att återvända till Rio för att reda upp och komma tillrätta med det som varit. Det är där romanen tar sin egentliga början. Berättelsen bygger på berättarjaget Ninas minnesbilder av vad som hände för länge sedan, ibland i olika versioner, som hon förefaller berätta för en tänkt läsare, men i själva verket berättar för sig själv. Berättelsens nutid skymtar endast glimtvis mellan scenerna ur hennes förflutna, och då hon befinner sig i New York i romanens pro- och epiloger. Detta icke-linjära berättarsätt är inte det effektivaste sättet att berätta en historia på om man vill få ett händelseförlopp rappt förmedlat för läsaren, men en desto bättre berättarteknik om det handlar om att skapa en känsla för en plats och en tid, och för händelser som påverkar varandra utan att uttryckligen stå i ett kausalt förhållande med varandra. Boken vill visa hur det som skett för länge sedan fortsätter att påverka människorna och kommer att fortsätta göra det om de inte gör upp med sitt förflutna. Det går inte fly från det förflutna, är undermeningen i denna roman. Trots att huvudfiguren drivs av sin strävan efter att få klarhet i ett tidigare begånget mord har romanen alltså endast den tematiska beröringen vid ett brott gemensamt med raka underhållningsromaner, som exempelvis Liza Marklunds.
Elvira Vigna förmedlar starka scener ur mer eller mindre bemedlade människors liv i Rio, en tillvaro vi känner från filmer som Guds stad, och böcker som En tillräckligt vacker dag för att dö av Jeanette Lindblad. Dock är Saker som män inte förstår långt ifrån så ensidigt mörk som den senare. Det är just i beskrivningen av staden och förhållandena där som Vigna lyckas allra bäst och där hon skapar atmosfäriska målningar med djup och känsla. Människorna i romanen, däremot känns blekare, och inte alls lika levande, även om de är mångfasetterade och nyanserat framställda. Det hjälper inte heller att författarinnan skapar förvirring genom att stundtals kalla Barbosa för hans riktiga namn, stundtals kalla honom för ”Nandos far” och stundtals för ”o Lias far”. Detta må vara ett medvetet grepp men gör en inte helt enkel historia än svårare att följa.
Jag har inte haft tillgång till det brasilianska originalet, men vad jag kan bedöma har översättaren Örjan Sjögren gjort ett bra jobb. Språket är en lättflytande vardagssvenska som passar berättelsen utmärkt. Det jag däremot ställer mig lite frågande inför är titeln. Den portugisiska originaltiteln Coisas que os homens não entendem kan betyda både ”saker som män inte förstår” och ”saker som människor inte förstår”. Varför översättaren valt den första betydelsen är lite märkligt, för även om romanens män inte skildras genomgående positivt så gäller detsamma dess kvinnor. Gruppen män är inte en enskild måltavla för författarinnans kritik av det brasilianska samhället. Den bästa svenska översättningen av titeln hade kanske varit ”saker som man inte förstår”. Då hade originaltitelns dubbeltydighet behållits.
En återkommande symbol i boken är en TV som står på fast ljudet är avstängt. Stundtals ger denna bok en liknande känsla: figurerna handlar, lever och älskar och kopulerar utan att deras liv förmår att till fullo engagera läsaren. Men lika ofta är scenerna i romanen att jämföra med en TV som visar en engagerande film. Det är då Vigna lyckas få läsaren att ryckas med och intressera sig för romanfigurernas öden. Man önskar att författarinnan hade lyckats hålla läsarintresset på den nivån boken igenom. Intresset för att läsa mer av Elvira Vigna har dock fötts hos.
Hanna Hallgren – Språkliga Stenkulor, Stokholm, 04/08/05
På tunnelbanan. Tåget. Bussen. Perronger. Stationer. I sängen, soffan, fåtöljen. Har jag närsynt läst Elvira Vignas Saker som män inte förstår och nog inte riktigt förstått, men i högsta grad sympatiserat. Med Vignas förströdda och hypnotiska berättande.
Vignas kunde vara en sydamerikansk (brasiliansk) syssling till österrikaren Thomas Bernhard. Men där Bernhard liksom välte omkull sitt berättande, spillde över det, i monomani, musikaliskt upprepande – ja, där slungar Vignas ut berättelsen som stenkulor över ett golv: berättar här, berättar där – nej, här igen. Far iväg. Där då och så är alltsammans visst redan här.
Jag tänker: det är inte som att söka skapa bilder av språk, utan tvärtom: språk, av bilder. Så handlar romanen om fotografen Nita som återvänder till sin hemstad Rio de Janeiro efter långliga tider i New York.
Det berättas om en man som skjutits ihjäl. I jagform – Nita provar olika berättelser. Minnet, språket. Sanningens många möjligheter. Språket på resa genom huvud och lemmar, Nitasrastlösa resa.
Geografiskt och mentalt. Historiskt. Det personliga helvetet är att inte få asyl i sitt eget huvud. Sedan den resterande världen, det stora stratifierade helvetet: med självklara passeranden och dito avvisanden. Pass eller piss. Någonstans ska den egna kroppen pressas in. Helst återbördas – till vad? En version av berättelsen som tål att berättas om. Så som Saker som män inte förstår tål att berättas om.
Och Örjan Sjögrens översättning; ditpenslad så att man kan röra vid den på tunnelbanan, tåget, bussen. Var du än är, på sidan 127 står det:
“Tillbaka i Brasilien kommer jag /–––/ att tänka på en kvinna som jag en gång träffade och som satt och lyssnade på en brasiliansk sångerska som sjöng på italienska och som gjorde att hon började gråta för hon fick henne att minnas en rumän som hon hade lärt känna i Paris.”
Björn Gunnarsson – Göteborgs-Posten, Stokholm, 03/08/05
Det är tur att Tranan finns. Annars skulle man kunna få för sig att den brasilianska samtidslitteraturen bara består av Paulo Coelhos menlösa allegorier. Det gör den inte. Här finns också Elvira Vignas vassa roman Saker som män inte förstår: en berättartekniskt, stilistiskt och metalitterärt avancerad historia om Nita, bisexuell fotograf i New York som åker hem till Rio för att reda ut minnet av en traumatisk händelse i ungdomen.
Nita är en vandrerska som ger sig av utan att komma fram, som själv “hittar på sitt liv”, som genom att fara vilse förhindrar att hon tappar bort sig. Det finns, hävdar Nita, “en rad liv som man efter hand kan välja”. Hennes färdväg är en rad kringgående rörelser för att på omvägar hitta hem till sig själv. Hon är med andra ord en inte helt okänd figur i den postkoloniala identitetslitteraturen.
Om en annan av romanpersonerna, offret för grundintrigens fatala vådaskott, heter det att “han berättade för att se om han utifrån lyssnarens reaktion kunde förstå vad det var han själv berättade”. Ungefär så fungerar också Nitas berättelse, författaren låter hennes berättarflöde i jagform bli som en vandring, med många avkortningar och genvägar, utvikningar och omtagningar. Språket är ömsom lakoniskt konstaterande, ömsom som en medvetandeström över en halv sida, trots att det nästan enbart är deskriptivt. Ibland kan detaljfixeringen få drag av Proust, som när arkitekturen i det hus där brottet begåtts beskrivs ur alla tänkbara aspekter. Alla förskjutningar, synvinkelförändringar och prismatiska brottytor gör att hela romanen blir som ett kalejdoskopiskt pussel, där helheten bara framträder när alla bitar skakats om ordentligt.
Som en motsång mot denna nomadiska, stackatoartade men ändå mjuka prosa ljuder stycken och citat ur Camoes hjältedikt Lusiaderna, den portugisiska kolonialismens Odyssé. Förflutet och närvarande tycks existera samtidigt.
Nita har fått i uppdrag att illustrera artiklar om 500-årsminnet av Brasiliens kolonisation, och hennes berättelse blir också en bild av nationens sociala och kulturella nuläge: från Rios favelor med dess blandning av konstnärlig medelklass och kokaindealande gangsterligor, till slumstäderna och turiststränderna i det fattiga nordost. Boken ger dessutom indirekt en stark bild av den brasilianska machismon: konsekvenserna av mäns makt och mäns handlande är dess verkliga tema. Som sagt, det är tur att Tranan
Jonas Thente – Dagens Nyheter, Stokholm, 02/08/05
Kvinnan heter Nina och har sin bakgrund i Rio de Janeiros halvslum. Hon har bott i New York ett tag. Nu återvänder hon för att fånga sitt hemland i en enda talande bild, och fånga sin egen historia på köpet. Någonting hände nämligen, som fick henne att resa i väg från Brasilien. Ett brott har begåtts, en död kropp ropar på förklaring.
Berättaren Nina snirklar sig fram sin egen och landets förflutna och nutid. Självklart kan man inte ta en bild av en 500-årig nation. Lika lite kan man berätta sin egen historia. Men med omtagningar, perspektivförskjutningar, bilder och motbilder som hjälp – får Vigna fram det splittrade panorama hon åstundat redan från början.
Elvira Vigna vill, nog likt så många andra, likna föregångaren och mästaren Clarice Lispector. Det klarar hon inte, men ibland är ett försök gott nog.
Vad Vigna är bäst på är de mer journalistiskt präglade scener där människor möts på var sida språk-, klass- och könsbarriärerna. Hon håller fram brottstycken av en nation med så nattsvart historia att det enda som återstår är att rycka på axlarna åt den och låta livet gå vidare.
De antikt modernistiska handgrepp Vigna använder för att få fram sin poäng känns inte sällan mer manierade än påkallade. Men att “Saker som män inte förstår” inte helt övertygar, innebär bara att nyfikenheten på Vignas övriga verk växer. Enligt uppgift är denna roman en av fyra som kretsar kring kvinnor som begår brott. Jag skulle gärna läsa även de övriga tre på svenska.
Professor Tom Moore, University of New Jersey – Brazilmax magazine, August/2003
The naïve browser in a Rio bookstore might see the title of this slim novel and mistake it for one of the plethora of self-help/therapy/relationship volumes often addressed to the modern woman. And indeed Nita, the narrator, gradually (very gradually) lets the patient reader into the web of relationships centered around the house in Santa Teresa where Aureliano (Lia) was shot. The motivation and identity of the killer are unclear to the reader for much of the narrative (who was the man who was shot? who shot him? how? why?), as Nita comes to grips with the events of that day. Though the central axis of the book is a killing (a murder?) the real trajectory of the novel is Nita’s return to Rio and Santa Teresa after the tragedy propelled her to a life in New York.
Nita’s tale requires a patient listener, one who is willing make the journey with her towards her acceptance of her past. Her description (descriptions) of the events, the places, the people are full of detail, but the details critical towards our understanding of her psychology emerge slowly, if at all. There are things that she is unwilling to share, and unwilling to face. Nita is blocked, obsessively turning over the past, revisiting paths, roads, and intersections over and over again. And so as she moves through Santa Teresa in her imagination the reader is taken block by block, almost step by step, up the hill from Lapa into the neighborhood. We perhaps learn more about Nita’s neighborhood than we do about her, about the dynamics of a place that is one of the few spots in Rio where the houses of the middle-class are up on the hill next to the favelas. As Nita reveals more about her past, we also learn more about the entrance of drugs in the bairro, the discreet traffic that goes on along Avenida Almirante Alexandrino.
The mood of the novel is bleak, gray, depressing – no colors, scents, music, dance – a realistic Rio that is not para o inglês ver (for tourist consumption) – the Rio of the drab offices along Rua Riachuelo, of the joyless coupling of older men and younger women for money or for interest in grubby hotels in Lapa, of complicated relationships, fathers with children from a previous marriage. A black-and-white place, not technicolor, like the dirty white of the arches which take the trolley into Santa Teresa. And still a place to which Nita is compelled to return.
Nita is a photographer, and so a smaller part of the foreground of the story is how she will present Rio (and Brazil) to non-Brazilian eyes, as she sells her images to a foreign magazine “focused on positive values,” a Japanese magazine (with an English name) that needs a cover to sum up 500 years of Brazil. Elvira Vigna’s Rio is not focused on positive values, there is no beach, no sun, no sea, but a grittily realistic depiction of “life as it is” to use Nelson Rodrigues’ term. Her style is accessible, not slangy, but absolutely vernacular, a spoken style, and yet she creates a compelling portrait of a person, place and time, one that you may find hard to put down.