ELVIRA VIGNA: IN ENGLISH – Coisas que os homens não entendem (Brasil, Companhia das Letras, 2002, 160p.); Saker som män inte förstår (Sweden, Tranan, 2005, 220p.)
internal files:
coisas que os homens não entendem – reviews
Cose che gli uomini non capiscono – Riassunto per Patrizia di Malta:
Narrazione non lineare in prima persona, in cui Nita, la protagonista, è una fotografa brasiliana bisessuale di mezza età che vive a New York con Eva, modella e cameriera in un locale di Brooklyn. E’ fuggita dal Brasile anni prima, in crisi esistenziale e in seguito a circostanze misteriose, coinvolta (lo si scopre a metà libro) nella morte del figlio del suo ex-amante; morte che la famiglia della vittima ha messo a tacere. Nita deciderà di tornare in Brasile per saldare i conti e capire cosa sia realmente successo, andando alla ricerca degli stessi luoghi e persone frequentati all’epoca della tragedia.
La grande sfida del libro non è la scoperta dell’assassino ma coinvolgere passo passo il lettore nei ricordi e nelle contraddizioni di Nita, esasperata dai condizionamenti e dalle “cose che gli uomini non capiscono”. Priva di legami affettivi o professionali, straniera a New York e sradicata a Rio, la protagonista non si incasella in nessuno dei clichè abituali per le donne della sua età, sia nella vita reale che in letteratura. Con il suo linguaggio asciutto e crudo, Nita è uno dei personaggi femminili più insoliti della letteratura brasiliana degli ultimi anni. Altro grande pregio è la descrizione dettagliata, attraverso lo sguardo da artista di Nita, del fascino delle atmosfere dei quartieri di Soho e Greenwich a New York, simili a quelle decadenti e romantico-bohemien-malavitose di Santa Tereza e Lapa, a Rio de Janeiro.
Chapter 1:
(trans. David Lehmann)
“It’s been a while now, and it’s the kind of stuff that you tell and then tell again until you forget what you were trying to say, not that I ever knew. Because this is one of those things that you never know quite well what it is, you just want to say it, it means something, which is already a lot in a world where so few things actually mean something. Well, it’s one of those things, then. And it’s been quite a while, now. But I was in New York and I’ve kept coming back to this city so many times, later on, to the point that there was nothing else about that New York, the first one, in the other New Yorks that I piled up upon it. So this is what is left. A tale, an affair, something that I can tell myself, without thinking about it, like running on auto-pilot. And this is the sole surprise: something that was so moving today is told like this, on auto-pilot. And I tell it like a beginning, a prologue for something that is yet to come, because in this morning, so similar to other mornings, with my wool coat that I can’t stand to look at, I still think that something’s brewing, something’s about to happen. Maybe at the party tonight. But now, because I have to start, I try to remember once more her face that made a moaning “yes” sound – and what’s coming to my mind I don’t know anymore if it’s what her face was, or if it’s me, setting up a face, a restoration of a renaissance painting, for that much I know: she was chubby and pink, renaissantist. Although she was from Brooklyn. I told her I loved the XVI Century.
She moaned.
I feel like laughing when I remember, that moaning sound with her blank look. XVI Century? I was talking in roman characters to an american woman from Brooklyn. I was, just as I always am, mocking. (…)
Capitolo I
(trad. Pratizia di Malta)
(…) A quei tempi stavo facendo una ricerca nelle biblioteche americane per i 500 anni dalla scoperta, già con l’idea di sfruttarla, dopo, in qualche illecito per la commemorazione dei 500 anni brasiliani, chi non ha commesso qualche illecito per i 500 anni? Bene, io sì. In quel primo giorno con Eva parlai molto, mi stava proprio dando gusto chiamarla asina senza usare la parola asina ma i suoi sinonimi: astrolabi, monsoni e Genovesi; altri ha, ha. Quando mi stufai diedi un morso, non a lei, non ancora, ma al sandwich con cipolla.
E allora dissi ih, cipolla, fingendo di non sapere che c’era della cipolla nel sandwich che mangiavo tutti i giorni, tutti i giorni lo stesso. Lei dice che anche a lei non piace la cipolla e io continuo il mio gioco: a me piace. A me piace, dissi. E aggiunsi:
“Il problema è l’alito”, e le diedi un’alitata in faccia.
Lei ride, disorientata. Mi piace, mi piaceva, quando rimaneva disorientata, guardando intorno, non fu tutto soltanto uno sfottò, certe cose mi piacquero veramente. E continuai, quel primo giorno, implacabile come sempre e come sono sempre stata:
“La vela rotonda.”
Lei mi lancia un altro sguardo da pesce e io le spiego, dolcissima, che la vela rotonda in realtà era quadrata, roba da portoghesi, come mai si dirà roba da portoghesi in inglese.
Lei mi chiede cosa farò quella sera. Volevo andare fuori a bere, e siccome non me ne fregava niente, pongo fine al nostro giochino: se vuole venire anche lei. Lei vuole. Allora vai a prepararti. E lei si alza in piedi, chiudendo pudicamente la vestaglia bianca.
E’ una di quelle cose belle che ci sono state, la mensa vuota, mi ricordo di lei che se ne va, il culone grosso sotto alla vestaglia bianca e ricordo come la mensa mi piacesse di più vuota, come diventava di solito a quell’ora. Le sedie ora mute, dopo avere strisciato in continuazione, per tutto il giorno, sul pavimento di piastrelle. E l’audio anch’esso muto del televisore che, con il volume azzerato per tutta la giornata, soltanto adesso gridava il suo silenzio, adesso che tutti gli altri suoni erano scomparsi, con la mensa vuota. Era tardi. Il ragazzo aspetta me per potere andare via, tutti i giorni la stessa cosa. Un primo sandwich, e poi un altro. A quei tempi, ormai verso la fine, lui acconsentiva a darmi il sandwich come lo volevo io, e lo volevo così da tanto, ma lui mi obbligava, caldo o freddo? con sottaceti o crauti? aperto o chiuso?, lo mangia subito o lo porta via?, e io rispondevo, fino all’ultimo ho risposto. Ma alla fine, il secondo sandwich – non il primo, ma il secondo – lui acconsentiva a darmelo senza chiedermi come lo volevo, ma aggiungeva, cosa bevi? come se ci fosse qualche differenza fra un liquido dolce gassato o l’altro. Io compivo il rituale, obbediente: freddo, sottaceti, chiuso, ma alla bevanda mi bloccavo, cosa bevi, e io restavo lì a guardarlo, perplessa, quasi nel panico, cosa bevi. Non vendevano alcool, come stabilire delle differenze se non vendevano alcool?
Quel primo giorno, Eva uscì ancheggiando e io chiesi il secondo sandwich perché volevo far vedere al ragazzo che tutto era uguale al solito e per la prima volta dissi crauti. Chi l’aveva ordinato? Chi c’era al telecomando?
Io, idiota. (…)
Kapitel 1
(översättare: Örjan Sjögren)
(…) Och när jag till sist väl gav mig av, inte bara från matsalen, utan från gatorna med de svarta sopsäckarna och de neonblinkande vattenpölarna, när jag gav mig av från det gamla lägenhetshuset och den bullriga gamla hissen, då borde jag ha fått en snilleblixt och sagt:
”Men Eva, det här är ju bara fortsättningen på vårt första samtal, då du avbröt mig mitt i meningen. Att det var rundseglet, som du numera redan vet, som gjorde återfärden möjlig, det var det som var portugisernas stora bedrift, sabba resan för allihop. Farväl, dröm om att fara, fara och aldrig återvända mer. Det är det det handlar om. Jag har återvänt, jag ska återvända, jag är på väg att återvända.”
Men jag var inte i form för snilleblixtar när jag gav mig av i tron att jag återvände till mitt land för gott och misstog mig, för därifrån återvände jag hit och härifrån återvände jag dit innan jag återvände till denna plats och nu vet jag inte om det är här jag är, eller där, som Camões skulle säga. Och det enda verkliga här är min gamla yllekofta som har börjat noppa sig och som jag sätter på mig varje morgon och som jag inte kommer ihåg längre om jag brukade ha på mig redan där, men antagligen inte. Antagligen hade jag på mig en annan, för allt det där är mycket länge sedan.
Så det här fallet, ”Prologen”, som säkert inte ens är någon riktig prolog, för det finns alltid ett före och ett före före, men det här fallet vill jag hur som helst försöka berätta som om det hela började just den där dagen, dagen då jag fick för mig att be Eva följa med ut och ta ett par glas bara för att få roa mig på hennes bekostnad, av leda, av elakhet, en invit gjord i en skolmatsal som skulle ha varit bättre utan henne, om den varit tom, det är så jag börjar, den där dagen, vi båda på gatorna, men det är inte sant. När jag återvände hit, som jag gjorde, trodde jag i själva verket aldrig att jag skulle återvända för gott. Jag köpte en tur-och-returbiljett, jag hade en tur-och-returbiljett. Med andra ord, jag återvände, jag sa att jag återvände, till och med för mig själv sa jag att jag återvände och jag tog farväl av allting, av gathörnen, av soporna, men i fickan hade jag en tur-och-returbiljett, en plan B.
Men den där dagen gick Eva och jag ut på stan tillsammans och strövade omkring på de regnvåta gatorna, hängde efter andra som rörde sig hemtamt på gatorna och gick med stora steg medan de pratade och skrattade och sedan någon gång framåt vad vet jag en grupp japaner framför oss och jag slängde ur mig något på skämt, för dialogen gick trögt.
”Har du tänkt på att shorts alltid ser för vida ut på japaner?”
”Uh-huh.”
Det var sommar i New York. Backen på Femte som avtecknade sig mot New Yorks blodröda sommarhimmel, allt var inte dåligt, det fanns saker som jag gillade.
Japanerna som gick framför mig och Eva den där kvällen hade just kommit ut från någon träningslokal och en av dem slog emellanåt med en racket i luften, en dödande smash, vinandet avbröts av obegripliga, japanska, skrattsalvor.
Eva ville åka med mig till Brasilien, hon ville åka någonstans vart som helst, i den amerikanska tron att det bara är att åka någonstans vart som helst i världen så ordnar sig allt och man tjänar en massa pengar på de infödda. Nu var det Brasilien som gällde för hon hade upptäckt att jag var brasilianska, men det kunde lika gärna ha varit Pago-Pago. När vi senare den där första kvällen sitter i min lägenhet börjar hon snyfta. Hon har druckit för mycket och nu sitter hon och snyftar och för varje snyftning föll axelbandet ner ytterligare en bit. Och hon säger:
”Ta med mig till Brasilien! Ta med mig till Brasilien!!!” detta på engelska – och just då tänkte jag och tänker fortfarande att det var första gången i världshistorien som den frasen yttrades på engelska, jag tror ljudvågorna fortfarande finns kvar där och håller på att förändra atmosfärens fysikaliskt kemiska förhållanden för all framtid. Jag kunde bara skratta, så jag skrattade.
Då gick jag och satte på kaffevatten och hon frågade om jag hade decaf, det är något jag alltid har förundrat mig över hos dem, denna förmåga att till och med med ögonen fulla av tårar och rinnande näsa fortsätta att tänka snabbt vad man vill och inte vill, och hon ville ha decaf. Precis som hon senare alltid ville ha spenatquiche, råsocker och giftfria tomater från amishsekten. Och det är den andra anledningen till att jag satte mig på planet, det första, fast det första var det egentligen inte, det där, som fick mig att åka tillbaka, första återresan. Det var, förutom allt annat, för att jag ville göra just det som jag gjorde så fort jag steg av planet, klockan åtta på morgonen medan solen sken in genom fönstret på flygbussen och det enda jag tänkte på var att sätta mig ner vid någon kioskservering och be att få en sådan där räkempadinha eller en varmkorv med rikligt med sås. Och en bira.
Innan Eva kom på att jag var brasilianska trodde hon att jag var tyska. Det berättade hon för alla vi träffade men hon höll inne med min förklaring till denna missuppfattning, den löd så här: jag talade, eller rättare sagt jag talar en förbittrad engelska som gör den tyskklingande.
Förbittringen: utflykten, till exempel. En gång jag kommer inte ihåg när frågade man mig om jag ville följa med på en utflykt i skogen. En öde park strax utanför stan. Vi går i samlad tropp längs strandkanten till en sjö, där inte heller något liv går att se, då kommer en andfamilj, med ungar, vandrande förbi oss och jag sträcker ut en hand för att fånga en av dem, men bara jag. De andra krympte ihop och stod orörliga för att inte inkräkta på ändernas territorium, ett försiktigt klander för min åtbörd, förlåtlig endast därför att jag är en primitiv varelse, som gjorde vad jag gjorde av okunskap. Männen och kvinnorna i gruppen hade fått ett förstenat leende på läpparna och lät fåglarna tåga förbi innan de åter började röra sig. Otillåtna kontakter. Några dagar senare talar jag med en granne och blir uppiggad – utan tvekan en följd av att man tidigare hade bjudit med mig på aktiviteten i den öde parken – och lägger handen på hans axel. Mannen drar ihop sig med samma förstenade leende, jag, djuret av en annan art som han tillfälligtvis och besvärat såg sig tvungen att leva samman med.